Vem är Ulf

Asfalten ligger tom och varm framför mig som ett löfte om en upplevelse som är vikt åt mig.

En rastplats med en sjö dyker upp.... en kort överläggning i huvudet...... jag stannar.

Kliver av och skalar av de varma kläderna.

Sitter ner och njuter av att äga tiden och livet..... mitt liv.

Efter en stunds vila, ute på vägen igen.

Motorn brummar tryggt under mig och ett landskap sveper förbi.

Långa svepande kurvor och en tom landsväg, vänster, höger, vänster, uppför, nerför det blir som meditation. 

En meditation som livet bjuder mig bara jag öppnar ögonen och tar mot det som bjuds.

Jag tror att vi lever i en godispåse full av njutning och gåvor. 

Det gäller bara att förstå att jag får lov att äta hur mycket jag vill.

Det gäller att förstå att om jag har ögonen stängda så blir det trångt och instängt och godispåsen förvandlas till en boja.

”Släpp fångarna loss det är vår”

Jag är tillbaka…..

Har varit ute på en resa….

Då tänker ni, va kul det låter, men det va sådär…..

Inte kul men lärorikt.

Jag har varit i självömkans sura gegga.

Har frossat i det mesta som varit mot mig.

Har vaknat på morgonen och undrat vilka motgångar den här dagen kan bjuda på.

De flesta i min omgivning har gjort sitt bästa för att motarbeta mig i allt jag vill.

De har tagit ifrån mig lusten….

Jag skriver de…. För det har inte varit mitt fel…… allt beror på de andra........eller........

Men nu tittar jag upp igen..

Solen lyser och det är vår..

Jag hör fåglarna kvittra på morgonen

Vägarna torkar upp och väntar inbjudande på vårens första MC-tur.

En gott samtal med min fru och jag ler över känslan.

Jag skall snart iväg på en spännande kurs

Min son ringer och kvittrar över hur roligt allt är.

Det ramlar in uppdrag i mitt företag.

Jag tittar mig i spegeln och ser en man jag tycker om

Så här är livet..... saker händer och jag fattar ingenting....

Men va fan....... är det så viktigt att förstå...

När min dotter var liten terroriserade jag henne med alltid vilja fläta hennes hår. Hon hade ett långt alldeles sommarblont hår och jag tog alla chanser jag kunde att pilla och plocka i det. Att jag själv knappt inte har något hår kanske bidrog till min längtan. När jag lämnade på dagis så stod personalen och väntade och frågade ”Vad har pappa hittat på idag med ditt hår?” Det kunde vara flätor på längden och tvären uppifrån och nerifrån, bara fantasin satte gränser. Jag är inte säker på att den kära dottern var lika förtjust som jag och i takt med att hon blev äldre så var det mer sällan som det blev några flätor. När jag någon gång försökte så blev det mest ”Ja, ja men fläta då ”

Nu är hon 23 år och pluggar i Uppsala och i helgen var jag där och besökte henne. På lördagen skulle vi gå en promenad på stan, innan vi gick sa hon ”Jag skall bara fläta håret, eller du kanske vill” Om jag ville. Med lite ovana händer fick jag pröva igen, det va så mysigt. Det kändes som hon gav mig en gåva. Tack älskade dotter.

För det är så (i alla fall för mig) å ena sidan vill man att barnen skall växa upp och bli stora men å andra sidan saknar man det lilla barnet som behövde mig.  Vet inte om hon behövde mig till flätande men jag önskar att det va så.

En lite berättelse från min verklighet

Idag är en sån där dag som händer ibland.

• Det är lite roligare än vanligt.
• Vädret är lite bättre.
• Människorna är lite vackrare.
• Sängen är så där mjuk och varm som den bara kan vara dessa dagar.
• Jag ler åt katterna när de väcker mig.
• Tränignsvärken från ett hårt träningspass känns som ett friskhetstecken.
• Jag ler och säger välkommen till en ny dag när jag tittar mig i spegeln på morgonen.

Vet inte vad som gör det eller vad det beror på. Men denna gången tackar jag min son som skrev ett så underbart mail till mig i Söndags. Jag tror att det var han som vände livet för mig denna gång. Tack sonen.

Hoppas alla människor får sådan dagar. I alla fall någon gång då och då.

En liten pojk vaknar en morgon. Solen lyser in genom fönstret och det finns en värld full av saker att upptäcka därute. Frukosten klaras av med fart nu är det bråttom, livet väntar därute. Sommarmorgonens mjuka värme möte honom när han kliver ut på trappan. Några steg ut i det daggvåta gräset. Bara fötter och nakna tår känner grässtråna kittla. Går några meter och sätter sig på en sten. Den är varm av solens första strålar. Men titta där, en myra har hittat något att äta och är på väg till stacken med sitt fynd. Vänder näsan och blicken mot himlen. En mås seglar högt däruppe, undra hur långt han ser? Plötsligt blir det spring i benen, far in i skogen med stora språng. Han är en hjort som kan hoppa och springa hur fort och långt som helst. Vinden och grenar piskar mot honom när han far fram genom skogen fri att springa hur långt och fort som helst. Blåbär under fötterna, han blir en pojk igen. Å vilken skatt. Sitter i riset och förser sig av de blå och solvarma bären. Vandrar vidare i sitt rike. Han är kung av skogen. Hör bäcken porla och drar sig mot ljudet. Mmmmm här behövs en bro. Där ligger några stenar och en stor gren, här skall byggas. Pojken bär material till sitt bygge, det blir en strålande bra bro ser han när han tar ett steg bakåt och beskådar sitt mästerverk.

Han väcks upp av någon som ropar, det är mor som kallar. Dags att åka till havet. En kort färd i baksätet i mammas bil. Passerar kor och hästar som betar av det gröna gräset. Undra hur det känns att vara ko……

Havet luktar gott av tång och salt när han kliver ur bilen. Kastar av sig kläder och skor i farten när han springer mot stranden. Med ett lyckligt skrik kastar han sig i det varma vattnet.

Jag tänker att man är god för att det känns bra att vara god. Och i grunden är det inte för de som man är god mot. En vän till mig förklarade sin tanke om att vara kär ”Jag älskar mig själv när jag känner mig som jag känner mig när jag är med dig”

Någonstans så är det ju så att man inte kan uppleva något annat än sina egna känslor allt annat kan man bara gissa sig till.

Sen tror jag att det finns ett moraliskt ansvar mot sin omvärld att vara god mot sin nästa och det är väl bra. Men det blir samma sak igen, om jag lever upp till omvärldens förväntningar så känns det bra.

Vill inte sätta ner värdet av att vara god för jag tror att om jag gör en medmänniska gott så mår hon bra och har en större känsla för att göra något för sin nästa. Och en värld full av glada människor skulle vara härlig att leva i. Men jag kommer inte runt att det är jag själv som tycker att det är härligt.

Så jag ställer mig frågan: Finns det genomgoda människor som är goda utan tanke på sig själv?

Jag vet inte vet ni?