Vem är Ulf

När min dotter var liten terroriserade jag henne med alltid vilja fläta hennes hår. Hon hade ett långt alldeles sommarblont hår och jag tog alla chanser jag kunde att pilla och plocka i det. Att jag själv knappt inte har något hår kanske bidrog till min längtan. När jag lämnade på dagis så stod personalen och väntade och frågade ”Vad har pappa hittat på idag med ditt hår?” Det kunde vara flätor på längden och tvären uppifrån och nerifrån, bara fantasin satte gränser. Jag är inte säker på att den kära dottern var lika förtjust som jag och i takt med att hon blev äldre så var det mer sällan som det blev några flätor. När jag någon gång försökte så blev det mest ”Ja, ja men fläta då ”

Nu är hon 23 år och pluggar i Uppsala och i helgen var jag där och besökte henne. På lördagen skulle vi gå en promenad på stan, innan vi gick sa hon ”Jag skall bara fläta håret, eller du kanske vill” Om jag ville. Med lite ovana händer fick jag pröva igen, det va så mysigt. Det kändes som hon gav mig en gåva. Tack älskade dotter.

För det är så (i alla fall för mig) å ena sidan vill man att barnen skall växa upp och bli stora men å andra sidan saknar man det lilla barnet som behövde mig.  Vet inte om hon behövde mig till flätande men jag önskar att det va så.

En lite berättelse från min verklighet

En liten bit från där jag bor hittade jag detta ställe. En klippa högt upp över en sjö. Korparna seglade mot den blå himlen och ropade ut sin historia. Och där fick jag vara med.